Fredagen den 3 oktober - Det hade så till slut blivit dags för hemresan. Efter en lång och underbar bröllopsresa skulle det faktiskt bli riktigt skönt att få komma hem igen, till vår egen lägenhet och alla rutiner. Vi lämnade Torri del Benaco runt 11-tiden för att ha ordentligt med tid på oss upp till München, man vet ju aldrig vad som kan hända. Den här gången tog vi motorvägen.

När vi kom upp i norra Italien började det tokregna. Det kom väldigt plötsligt, vi körde in i en kort tunnel och när vi kom ut på andra sidan spöregnade det. En stund senare reflekterade vi över att gräset vid sidan av vägen såg så konstigt ut, längre upp på sluttningarna var det liksom ljusgrönt. Sebastian råkade snegla på termometern i bilen och såg att det bara var 0 grader! Det var med andra ord frost vi såg i gräset! Och precis då gick regnet över till snö. Snacka om att bli tagna på sängen, vi körde in i värsta snöovädret och blev lite oroliga då vi bara hade sommardäck på bilen. Men det gick bra och så snart vi kom in i Österrike och körde ner från bergen så övergick snöandet till regn igen och vi kunde pusta ut.

Vägen genom Österrike lämnade vi bakom oss utan några större dramatiska händelser och framåt eftermiddagen kom vi in i Tyskland. Någon timme senare kom vi fram till München. Vi körde först till tågstationen där vi skulle köra på bilen för att orientera oss lite,  och sedan körde vi vidare in i München. Vi försökte hitta något ställe/mataffär för att köpa på oss vin nu när vi ändå hade en bil att lasta på men överallt var det stängt. Detta var alltså en fredag runt 15-tiden så vi förstod inte alls varför. Vi parkerade i alla fall till slut bilen och när jag skulle lägga på mynt på en parkeringsautomat så gick inte det heller! Vi stannade ett par som gick förbi och frågade om det var någon speciell den här dagen eftersom allt var stängt och de tittade på oss som vi kom från yttre rymden. Det visade sig vara Tysklands nationaldag och det är tydligen något man borde känna till ;) Vi tackade vårt förfärade par och lät bilen stå gratis på sin parkering.

Vi hade nu några timmar att slå ihjäl innan tåget skulle gå vid 22-tiden. Vi gick först en runda, men det var kallt och ruggigt så jag gick och satte mig i bilen igen och läste i min bok medan Sebastian gick vidare en längre runda. När Sebastian kom tillbaka gick vi till en restaurang längre ner på gatan där vi åt gott och pratade bort alla timmar innan det var dags att åka till stationen igen.

Vi checkade in på tåget vid 21-tiden och Sebastian körde på bilen på en bilvagn. Vi fick sedan gå vidare till perrongen lite längre bort för att gå på sovvagnarna. Den sovvagnen vi hade bokat bestod av små sovhytter med ett draperi som man kunde dra för. I hytten fanns två stolar som man kunde dra ner och bilda en bädd med och upptill fällde man ner den andra bädden. Vi sov inte särskilt gott den här natten, jag är inte van vid att sova på tåg direkt och det krängde och höll på. Men man slumrade nog till lite då och då, och det var definitivt bättre än att spendera mååånga timmar på autobahn.


En något osmickrande bild på mig, men vad gör man inte för att visa upp den något klaustrofobiska sovhytten.